”Jag står vid sidan av och ser hur den närmaste familjen lider och far illa” skriver en person som upplever att släktingen med bipolär sjukdom inte söker hjälp i tillräcklig utsträckning.

FRÅGA: En nära släkting har diagnosen bipolär sjukdom och har många gånger varit inlagd på olika psykavdelningar. Det verkar som om dessa skov av maniska perioder och depressionsperioder ökar med åldern. Jag står så att säga vid sidan av och ser hur den närmaste familjen lider och far illa.

Det gör att jag som släkting backar i min relation från hela familjen, då jag inte orkar med att den sjuke inte gör någonting för att inte hamna i dessa svåra perioder. Vård och hjälp säger de inte finns, men jag har läst att till exempel självhjälpsgrupper visst existerar och kan hjälpa.

Det verkar som att, när man mår bättre i sin bipolära sjukdom, slutar med den livsviktiga medicineringen – och följden blir ännu en sjukdomsperiod. Jag har otaliga gånger försökt att prata med hela familjen, fast en och en i taget, men det hjälper föga.

Jag har sett den sjuke vara riktigt dålig då polis kom och tvångshämtade för färd till sjukhus, vilket var mycket hemskt för alla – mest för närmaste familjen såklart. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan ställa upp mer för dem, men om jag blir för indragen, backar familjen. De mörkar att en sjukdomsperiod är på gång och kan låta bli att berätta för oss i släkten. Vad kan vi göra? Blir bipolär sjukdom värre ju äldre man blir? Tacksam för svar.

Kickan

SVAR: Det finns många delar att reflektera kring i ditt mail. Anhöriga till personer med kronisk sjukdom far oftast även de mycket illa. Man blir också ofta medberoende vilket innebär att man sugs in i det dysfunktionella sättet att fungera på, och inte kan se klart och någorlunda objektivt på den sjukes behov och egentliga situation.

Även de egna behoven brukar vara svåra att få syn på med en svårt sjuk i familjen. Det blir som att allt kretsar kring den sjukes behov utan att man faktiskt tänkt igenom vad som är vad, och vad som på sikt gagnar familjen som helhet och den sjuka som enskild. Man får svårt att skilja ut sig från den sjuka personen.

För dig är det provocerande att se att den sjuka familjemedlemmen inte gör något för att förbättra sin situation. Här finns två aspekter att beakta: dels skulle du kunna tänka och känna kring det för dig provokativa i att han/hon inte gör något själv? Vad i dennas beteende triggar dig? Här ligger nyckeln till att förstå dig själv och dina reaktioner av tillbakadragenhet som i sig gör att du inte kan finnas där på ett stöttande vis i lagom portioner.

Det handlar också om den sjuka själv. Hur mycket insikt och förståelse, acceptans och förnuft har den sjuke inför sin sjukdom? Har man behov av att förneka sjukdomen, det vill säga låtsas inför sig själv och andra att ”det väl inte är så farligt”, blir konsekvensen att man skippar sina mediciner utan att blinka. Man sköter sig inte på det sätt som behövs för att minimera skovens frekvens och djup och man tar inte emot den hjälp som finns att få.

Du skriver på slutet att familjen mörkar inför att en sjukdomsperiod är på väg. Det tyder kanske på skam kring hur det är och förnekande av hur svårt det faktiskt är.

Du kan bara göra det som känns rätt för dig. Försök först förstå dig själv och dina reaktioner som provoceras av att den sjuke inte gör, vad du upplever, allt han kan för att ta hand om sig och därmed minimera återfall i sjukdomen. Om du inte har klarhet i det du själv känner blir det svårt att på riktigt finnas som ett stöd och att stötta på det sätt som passar dig och som du tror på.

Det blir ofta bra när vi lägger fokus på våra egna reaktioner och vänder ficklampan mot oss själva.

Det finns på många sjukhus och i kommunen anhöriggrupper och även grupper för de som själva är sjuka. Kanske skulle du själv vara med i en anhöriggrupp?

All lycka till.

MADELEINE GAUFFIN RAHME

Ur verkliga livet

 

Fråga: 

Min mamma är manodepressiv och har varit inlagd på psyket ett antal gånger ( en gång för självmordsförsök). Jag är nu 33 år gammal och känner att jag inte kan ta mer av detta. Har missat mycket under min uppväxt och känner nu mig både arg och besviken. Har egna barn och vill inte föra vissa sjuka beteenden jag fått från henne vidare. Hur ska jag göra och vart ska jag söka mig för hjälp??? Stort behov av hjälp, känner att jag håller på att explodera.

När jag var i din situation, sökte jag mig till öppenvårdspsykiatrin för min egen del. Jag mådde verkligen urdåligt och kände att nu klarar jag och min familj inte mer. Jag fick gå i stödsamtal hos en sjuksköterska vilket betydde mycket för mig och i förlängningen faktiskt har haft betydelse för min mammas återhämtning. Det jag fick hjälp med var att släppa ansvaret. Våra mammor är ju vuxna och måste ta ansvar för sin sjukdom. Vi gjorde ett slags schema som begränsade mig att jag t ex bara skulle ringa henne en gång i veckan och besöka en gång i månaden. Det var svårt, eftersom jag oroat mig och haft henne i mina tankar nästan ständigt. Och jag visste att hon var manisk och inte tog hand om sig. Ringde hon och bråkade sa jag åt henne att söka hjälp och la på luren när hon var otrevlig. Efter lång lång tid när hon varit deprimerad och liksom nått botten tog hon äntligen ansvar och sökte hjälp. Det var mycket att ordna upp, men nu ser hennes liv och vårt förhållande helt annorlunda ut. Vi är båda med i Balans, hon har deltagit i patientutbildning och går i en självhjälpsgrupp, hon tänker aldrig mer sluta med sina mediciner. Vi kan prata öppet om sjukdomen. Jag lägger mig inte i hennes liv. Hon får själv ta ansvar. Men visst kan jag hjälpa henne och stötta henne ibland även nu, men det är på en rimlig nivå.
Jag vet inte om det som har hjälpt oss kan fungera för er, men jag hoppas det kan vara till någon hjälp  /Publicerad juni 2008

Fråga:

Hur pass tidigt kan man upptäcka bipolaritet ? (i vilken ålder?) 

Det vanligaste är att man får första sjukdomsskoven från puberteten upp till 25 års ålder. Men det förekommer även hos barn och kan även debutera efter 25 års ålder.

 

 


Blowjob